Julafton över

Så var julen förbi. Vi var hemma hos släkt på julafton och det gick jättebra att ha Pinto med. Hon slapp för det mesta att ha tratten på för det var så mycket annat som stal hennes uppmärksamhet.

Hon fick en pipleksak i julklapp av min syster som har visat sig vara mycket populär.




Ibland tar man sig tid och myser med matte också.

God Jul och God Fortsättning!

Veterinärbesök

Eftersom Pintos sår på tassen ännu inte läkt åkte vi idag till veterinären. När hon tittade på det såg hon att det var lite infekterat och hon tyckte att det behövdes sys. Pinto var jätteduktig, trots att hon tycker främmande människor är lite läskiga. Men det visade sig att hon var svårsövd. Flera gånger trodde vi att hon hade somnat, men så var det någon hund utanför som skällde eller någon pipleksak som pep och då kände hon sig tvungen att skälla tillbaka eller ta sig upp och stappla omkring lite. Lite tragikomiskt var det när hela hennes käke somnat och tungan hängde ut men hon ändå kämpade på för att skälla tillbaka åt hunden utanför. Stackars Pinto tyckte jag.

Till slut sov hon och var upplagd på bordet. En sköterska rengjorde såret och ytterligare en var med som hjälp. Jag passade på att fråga om de tyckte att Pintos klor var lagom klippta och det tyckte de. Det var jättekul att höra för jag brukar undra ibland om jag klipper ordentligt. Det var väl någon vecka sen sist jag klippte dem, berättade jag, och då tog ena sköterskan fram en klotång och klippte alla klorna åt mig. Tackar! Mycket snällt tyckte jag.

Veterinären kom in och då blev vi utkörda. Själva "operationen" tog inte lång tid, och sedan fick vi åka hem. Pinto var mycket groggy och visade ingen tecken på at vilja kissa då vi kom hem, fastän hon i vanliga fall brukar ha kissat vid den tiden. Vi gick in istället och hon lade sig och sov ganska på en gång. Senare nu på kvällen var vi ute på en kort kisspromenad. Och nu sover hon igen.

Tänk att ett så litet sår ska kräva så mycket för att läka! Bara det att hon måste sövas för att sys, och sen få antibiotika. Så måste hon ha en tratt på sig också. Och en tjusig liten sko när hon går ut. Men nu kommer det läka i alla fall och det är ju huvudsaken.

Besök på dagis

Igår hälsade vi på hunddagis där Pinto ska börja skolas in på måndag. Buss och tåg åkte vi dit och det gick bra. Det kändes bra att hälsa på där innan hon börjar så är hon lite bekant med miljön i alla fall. Det svåra blir nog sen att hon kommer vara i ett bås med andra hundar men utan någon person. Jag kan tänka mig att det kommer göra henne lite stressad, men hoppas verkligen att hon lugnar ner sig och att allt går bra.
På måndag ska hon vara där två timmar och på tisdag tre timmar. Sedan blir det uppehåll för jul och mellandagar och så fortsätter invänjningen veckan efter. Som sagt, jag hoppas att allt går bra för henne. Det blir nog en nyttig erfarenhet.

Sista kurstillfället för i år

På kursen i måndags gjorde vi ett par inkallningsövningar och en koppelpromenad i grupp. Inkallningsövningarna (bl.a. springa förbi ett fat med korv) gick jättebra så det var skoj. I början av lektionen började hon dock visa samma beteende som förra gången - hyperventilera och se räbb och stressad ut. Vår instruktör trodde att det kanske berodde på att han demonstrerade korrigering med hjälp utav vattenspruta och att hon blev stressad utav vattnet. Jag vet inte om jag tror på det - hon började ju bli stressad redan innan han plockade fram vattnet - men mot slutet av lektionen hade hon lugnat sig betydligt så det hela slutade i alla fall bra. Jag tror nog faktiskt att det är de andra stora hundarna som är lite bråkiga som stressar henne. Pinto vill ha ordning och lugn och ro! Matte också för den delen.

Annars har vi väldigt kul på kursen, men nu är det upphåll till januari. Sedan får vi se vad vi ska hitta på efter det. Antingen ytterligare en fortsättningskurs eller något annat skojsigt.

Skadad tass

I fredags då vi kom hem ifrån förmiddagspromenaden upptäckte jag att Pinto gjort illa ena baktassen. Det blödde en hel del, men till slut lyckdes jag lokalisera såret som satt mellan de mittersta tårna på vänster baktass. Såret sitter på ovansidan och jag har ingen aning om hur hon fått det! Hur som helst började jag det mödosamma jobbet att göra rent det - inte så lätt med en vovve som inte vill stå still. Jag band fast henne i ett dörrhandtag för att göra det hela lättare. Till slut hade jag även lyckats bandagera tassen lite halvdant och sedan fick det bli tratt på för Pinto. På något vis lyckades hon ändå dra bort badaget och göra mitt jobb ogjort, men det var ju bara att göra om.
Sedan åt jag lunch och tänkte att om det inte har slutat blöda då jag ätit upp får vi nog åka till vet. Pinto var bara jätteledsen på grund av tratten och stod helt stilla mitt på köksgolvet och såg tämligen bedrövad ut. Jag lade fram ett öra åt henne men hon var inte intresserad.
Då jag förtärt min lunch kollade jag bandaget och det såg fint ut. Eftersom hon blev så deprimerad av tratten testade jag att ta av den. Då gick hon nästan direkt och plockade på sig örat och gick iväg för att smaska. Jag tejpade lite extra på bandaget utifall hon skulle vara på det och gnaga, men hon var jätteduktig och lät det vara. Snart somnade hon också, men hon höll sig i hallen större delen av eftermiddan. Hon tyckte väl att jag var lite jobbig just då.

Fram emot kvällen tog vi av bandaget och hon fick sova natten utan det och utan tratten. Det verkar läka bra som tur är - ingen svullnad och ingen hälta. Hon verkar inte bersväras av det mer än att det verkar klia lite då och då.
Jag är jätteglad att vi slapp åka till veterinären, och ganska stolt över mig själv att jag klarade av situationen! Bra jobbat, Elin! Så får vi hoppas att det läker ihop bra och fint snart.

Jobbigt för Pinto på kursen

Igår var vi på fortsättningskursen och den här gången var det teori inomhus. Efter lite planering av instruktören i vilken ordning vi skulle gå in och hur vi skulle sitta (7 hanhundar, 2 tikar) kom vi så på plats. Vi satt längst bak med en ridgeback på ena sidan och en rottweiler på andra - båda hanar. Jag satte mig dock inte först utan hjälpte till att servera kaffe. När jag kom tillbaka och satte mig berdvid pappa och Pinto såg jag att hon skakade och andades häftigt. Pappa sa att han trodde att hon nog tyckte det var lite jobbigt att jag gick ifrån.
Vår instruktör började prata lugnande signaler och korrigeringar, men Pinto blev inte lugnare. Hon bara satt och hyperventilerade och såg jättestressad ut. Till slut påpekade jag detta för vår instruktör och frågade vad han tyckte att jag skulle göra. Han tyckte att hon kunde få sitta i mitt knä så jag tog upp henne. Lektionen rullade på men Pinto blev inte lugnare. Dock fick hon bli ett levande exempel på hur tillbakadragna öron och långa mungipor ser ut.
Jag tyckte så synd om henne så till slut bestämde vi att pappa skulle ta ut henne. Han gjorde så, och då kunde också jag koncentrera mig mer på lektionen. Vår instrukör är verkligen bra och han gör såna bra exempel och visar vad han menar så det var ändå kul där på lektionen.

Varför Pinto blev som hon blev vet jag inte. Hon verkar tycka att stora hundar är lite läskiga, men jag kunde ändå inte se något tecken på att det skulle vara just hundarna som gjorde henne stressad. Kanske var det hela miljön - att vara "instängd" med dessa hundar - som gjorde henne sån. Sedan försvann jag iväg och det gjorde väl inte det hela lättare. Men jag trodde ändå att hon skulle lugna sig efter en stund. Kanske är det hormoner just nu som gör henne extra känslig också. Ja, det är väl egentligen ingen mening med att sitta och spekulera, men man vill ju så gärna ha ett svar. Förhoppningsvis var det bara något tillfälligt. På valpkursen gick det ju bra.

Idag ska vi ta det lugnt, men i morgon har jag och syster-yster planerat att träffas och träna med hundarna. Det ska bli skoj! Hejdå!

Iiihh!!!

Idag då vi kommit hem ifrån en trevlig promenad släppte jag Pinto på tomten. Det brukar jag göra ibland utifall hon skulle vilja springa runt lite. Ganska snabbt försvann hon ner bakom friggeboden, och jag, jag gick in och tog av mig jacka och skor. Eftersom hon fortfarande inte kommit stack jag ut huvudet utanför dörren och ropade på henne. Då kom hon fram bakom friggeboden bärandes på något, och jag såg nästan på en gång vad det var - en ekorre! Dessutom inte ens en hel ekorre! Blä! Pinto däremot tyckte det var jätteskojsigt och hon började springa hit och dit och leka med kadavret. Hu, så här kan vi inte ha det! tänkte jag, beväpnade mig med korv och koppel och sprang ut.
Först sprang jag lite och försökte verka jätteintressant, men Pinto visade inget större intresse. Då började jag busa med en pinne och då kom ganska snart springande. Hon fick ett par korvbitar och så kopplade jag henne och tog in henne. Hon fick en tuggmoj att pyssla med medan jag gick ut igen, för jag kunde ju inte låta den stackarns ekorren ligga kvar där ute.
Det visade sig då att den kamoflerat sig, men till slut hittade jag den. Den var verkligen halv; svans, bakben och så halva kroppen. Jag letade upp en spade och begravde den på tomten. Kanske inte den bästa lösningen men det var den bästa jag kunde komma på. Pinto käkade visst upp sin tuggmoj väldigt snabbt för sedan stod hon och panikskällde i hallen. Jag tror att hon kunde se mig genom ett fönster i hallen så det var kanske det som gjorde att hon inte kunde slappna av. Till slut fick jag nog och ropade "Men Pinto!". Tro det eller ej, men då blev hon tyst. Och jätteglad då jag kom in igen.

Håhåjaja, är det såhär det är att vara hundägare? Jag borde gå ut innan det blir för mörkt och ta mig en titt under friggeboden. För en fråga funderar jag fortfarande över: om det här var ena halvan av en ekorre, var är då andra halvan?

Roligt på kurs

Igår var vi på fortsättningkursen igen. Vi började, precis som tidigare, med en koppelpromenad. Det gick helt okej tycker jag. Hon var totalt ofokuserad, men riktade i alla fall sin uppmärksamhet mer till marken än till de andra hundarna, så mötena gick väldigt bra.

Jag kommer inte riktigt ihåg i vilken ordning vi gjorde allt, men en sak vi gjorde var att träna "vänta". Jag band fast Pinto i ett träd men fick inte gå mer än en meter eller två därifrån utan att hon började skälla. Sedan skulle vi inspektera varandras hundar så att de fick träna på att någon annan hanterade dem. De skulle fortfarande vara fastbundna. Jag och en tjej med en rottweiler blev ihopparade. Hon kom till Pinto först och jag fick ju tala om att Pinto tycker att det är lite läskigt med främmande människor. Men tjejen var väldigt bra; lugn och försiktig, och hon fick titta i öron och klämma på tassar. Så mycket mer gjorde hon inte, vi tyckte att det räckte. Vår instruktör hade också sagt innan att om hunden tycker det är jobbigt så ska man ju såklart inte tvinga sig på den. Det får inte bli någon negativ upplevelse.
Sedan var det min tur att lämna Pinto (fast pappa stod kvar och höll henne sällskap) och gå och inspektera rottweilern. Det var kul, tyckte jag, för jag har innan tyckt att den ser rätt läskig ut men nu fick jag se att den ju var jättesnäll. Han gör utfall ibland, och jag fick höra utav ägaren att det är därför att han har svårt för de andra hanhundarna. Jag är ju inte var vid en så stor och kraftig hund, och han var lite okoncentrerad på grund av två hanhundar som stod bredvid, men jag lyckades ändå kolla öron, tassar och lite tänder.
Då jag skulle gå tillbaka till Pinto såg jag att hon nu satt där vid trädet alldeles ensam! Pappa var någon annanstans, troligen ditkallad av instruktören. Pinto såg ganska ledsen ut, men var tyst i alla fall, och hon blev så glad så då jag kom tillbaka.

Ett par andra övningar gjorde vi också och jag tyckte att det mesta fungerade väldigt bra. Vi blir bättre och bättre! Det är så kul när man känner att träningen leder någonstans och jag längtar redan till nästa kurstillfälle!

Glöggparty

I lördags var vi på glöggparty hemma hos mamsen. Det var nog första gången som Pinto fick vara med när det var lite större folksamling hemma hos någon, men det gick jättebra! Jag var lite orolig först att hon kanske skulle bli väldigt uppspelt och börja skälla en massa, men det blev hon inte alls. Egentligen blir hon nog bara det när hon träffar folk som hon känner. När hon träffar nya människor är hon mer försiktig och vill titta på dem på lite håll.

Det var flera som kommenterade och sa att de tyckte hon var väldigt lugn så det var jättekul. I och för sig blev jag och pappa lite förvånade när de sa det, för vi är ju vana vid att när hon är lugn så sover hon. Nu vandrade hon omkring en del, men det var ändå ett stillsamt vandrande. Letandes lite smulor på golvet, nosandes lite på gästerna och kanske ibland till och med hälsandes på någon lite försiktigt.

Jättekul i alla fall att det funkade så bra. Lite träning inför julafton. Fast då kommer min systers hund vara med också så då kommer hon nog inte kunna vara lika lugn. Men det blir nog bra med det också. Idag är det kurs igen vilket vi ser fram emot. Hejdå!