Iiihh!!!

Idag då vi kommit hem ifrån en trevlig promenad släppte jag Pinto på tomten. Det brukar jag göra ibland utifall hon skulle vilja springa runt lite. Ganska snabbt försvann hon ner bakom friggeboden, och jag, jag gick in och tog av mig jacka och skor. Eftersom hon fortfarande inte kommit stack jag ut huvudet utanför dörren och ropade på henne. Då kom hon fram bakom friggeboden bärandes på något, och jag såg nästan på en gång vad det var - en ekorre! Dessutom inte ens en hel ekorre! Blä! Pinto däremot tyckte det var jätteskojsigt och hon började springa hit och dit och leka med kadavret. Hu, så här kan vi inte ha det! tänkte jag, beväpnade mig med korv och koppel och sprang ut.
Först sprang jag lite och försökte verka jätteintressant, men Pinto visade inget större intresse. Då började jag busa med en pinne och då kom ganska snart springande. Hon fick ett par korvbitar och så kopplade jag henne och tog in henne. Hon fick en tuggmoj att pyssla med medan jag gick ut igen, för jag kunde ju inte låta den stackarns ekorren ligga kvar där ute.
Det visade sig då att den kamoflerat sig, men till slut hittade jag den. Den var verkligen halv; svans, bakben och så halva kroppen. Jag letade upp en spade och begravde den på tomten. Kanske inte den bästa lösningen men det var den bästa jag kunde komma på. Pinto käkade visst upp sin tuggmoj väldigt snabbt för sedan stod hon och panikskällde i hallen. Jag tror att hon kunde se mig genom ett fönster i hallen så det var kanske det som gjorde att hon inte kunde slappna av. Till slut fick jag nog och ropade "Men Pinto!". Tro det eller ej, men då blev hon tyst. Och jätteglad då jag kom in igen.

Håhåjaja, är det såhär det är att vara hundägare? Jag borde gå ut innan det blir för mörkt och ta mig en titt under friggeboden. För en fråga funderar jag fortfarande över: om det här var ena halvan av en ekorre, var är då andra halvan?