Igår var vi på fortsättningkursen igen. Vi började, precis som tidigare, med en koppelpromenad. Det gick helt okej tycker jag. Hon var totalt ofokuserad, men riktade i alla fall sin uppmärksamhet mer till marken än till de andra hundarna, så mötena gick väldigt bra.
Jag kommer inte riktigt ihåg i vilken ordning vi gjorde allt, men en sak vi gjorde var att träna "vänta". Jag band fast Pinto i ett träd men fick inte gå mer än en meter eller två därifrån utan att hon började skälla. Sedan skulle vi inspektera varandras hundar så att de fick träna på att någon annan hanterade dem. De skulle fortfarande vara fastbundna. Jag och en tjej med en rottweiler blev ihopparade. Hon kom till Pinto först och jag fick ju tala om att Pinto tycker att det är lite läskigt med främmande människor. Men tjejen var väldigt bra; lugn och försiktig, och hon fick titta i öron och klämma på tassar. Så mycket mer gjorde hon inte, vi tyckte att det räckte. Vår instruktör hade också sagt innan att om hunden tycker det är jobbigt så ska man ju såklart inte tvinga sig på den. Det får inte bli någon negativ upplevelse.
Sedan var det min tur att lämna Pinto (fast pappa stod kvar och höll henne sällskap) och gå och inspektera rottweilern. Det var kul, tyckte jag, för jag har innan tyckt att den ser rätt läskig ut men nu fick jag se att den ju var jättesnäll. Han gör utfall ibland, och jag fick höra utav ägaren att det är därför att han har svårt för de andra hanhundarna. Jag är ju inte var vid en så stor och kraftig hund, och han var lite okoncentrerad på grund av två hanhundar som stod bredvid, men jag lyckades ändå kolla öron, tassar och lite tänder.
Då jag skulle gå tillbaka till Pinto såg jag att hon nu satt där vid trädet alldeles ensam! Pappa var någon annanstans, troligen ditkallad av instruktören. Pinto såg ganska ledsen ut, men var tyst i alla fall, och hon blev så glad så då jag kom tillbaka.
Ett par andra övningar gjorde vi också och jag tyckte att det mesta fungerade väldigt bra. Vi blir bättre och bättre! Det är så kul när man känner att träningen leder någonstans och jag längtar redan till nästa kurstillfälle!
Jag kommer inte riktigt ihåg i vilken ordning vi gjorde allt, men en sak vi gjorde var att träna "vänta". Jag band fast Pinto i ett träd men fick inte gå mer än en meter eller två därifrån utan att hon började skälla. Sedan skulle vi inspektera varandras hundar så att de fick träna på att någon annan hanterade dem. De skulle fortfarande vara fastbundna. Jag och en tjej med en rottweiler blev ihopparade. Hon kom till Pinto först och jag fick ju tala om att Pinto tycker att det är lite läskigt med främmande människor. Men tjejen var väldigt bra; lugn och försiktig, och hon fick titta i öron och klämma på tassar. Så mycket mer gjorde hon inte, vi tyckte att det räckte. Vår instruktör hade också sagt innan att om hunden tycker det är jobbigt så ska man ju såklart inte tvinga sig på den. Det får inte bli någon negativ upplevelse.
Sedan var det min tur att lämna Pinto (fast pappa stod kvar och höll henne sällskap) och gå och inspektera rottweilern. Det var kul, tyckte jag, för jag har innan tyckt att den ser rätt läskig ut men nu fick jag se att den ju var jättesnäll. Han gör utfall ibland, och jag fick höra utav ägaren att det är därför att han har svårt för de andra hanhundarna. Jag är ju inte var vid en så stor och kraftig hund, och han var lite okoncentrerad på grund av två hanhundar som stod bredvid, men jag lyckades ändå kolla öron, tassar och lite tänder.
Då jag skulle gå tillbaka till Pinto såg jag att hon nu satt där vid trädet alldeles ensam! Pappa var någon annanstans, troligen ditkallad av instruktören. Pinto såg ganska ledsen ut, men var tyst i alla fall, och hon blev så glad så då jag kom tillbaka.
Ett par andra övningar gjorde vi också och jag tyckte att det mesta fungerade väldigt bra. Vi blir bättre och bättre! Det är så kul när man känner att träningen leder någonstans och jag längtar redan till nästa kurstillfälle!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar